Neil Young i backspegeln

»I was lying in a burned out basement

with the full moon in my eyes

I was hoping for replacement

When the sun burst thru the sky

There was a band playing in my head

and I felt like getting high«

Neil Young sjunger så sprött som bara Neil Young kan att han låg i en källare någonstans, med fullmånen i ögonen och längtade efter att bli avlöst eller uppfylld.

Själv låg jag, vid 13 års ålder, på övervåningen i mitt rum på Raus Plantering i Helsingborg och fick min första Neil Young-upplevelse till de här raderna. Kassettbandet som min storebror spelat in åt mig var hans urval av Neil Youngs bästa låtar.

Jag vågar nog påstå att just den där första gången med Neil Young är det enskilda tillfället som spelat störst roll i min relation till musik överhuvudtaget.

Den lyssningen blev mitt inträde till musikkonstens värld, men den blev också en bidragande orsak till att min familj stöttade mig i mina ambitioner att något år senare försöka lära mig att spela gitarr och att sjunga. Det här att en sådan ung pojke fattade tycke för en sådan ”tung” artist som Neil Young sågs av min familj som ett tecken på att det här borde man till varje pris stötta.

På så vis blev 13-åringen för första gången bekant med den vuxna världen. Mamma gick med på att köpa en gitarr åt mig mot att jag på olika sätt tog ansvar och visade mig värdig de uppoffringar som gjordes. Vi hade det inte speciellt väl förspänt men ändå tycks det mig, när jag tänker tillbaka, att väldigt lite fattades mig. Jag hade min gitarr och Neil Youngs låtar i fingrarna. Ett exotiskt personlighetsdrag som bidrog till att jag problemfritt accepterades av de övriga under de ömtåliga åren i högstadiet på Norrehedskolan i Helsingborg. Den lugna, gitarrspelande kufen blev mitt epitet och i den rollen trivdes jag.

Låten, som heter After the Goldrush, har ett slags sagoskimmer över sig. Den innehåller flera ingredienser som bör tilltala barn. Melodin har en del gemensamt med gamla svenska, melankoliska skillingtryck. Texten blir till ett sorts fragmentariskt bildkollage med flygande rymdskepp, fanfarer, drömmar och riddarrustningar som genom Neil Youngs gråtmilda sätt att sjunga och det sparsmakade pianoarrangemanget varsamt knyts ihop och blir till en skimrande vaggvisa. Idag, tjugofem år senare, icke-tolkar jag fortfarande texten på det här sättet. Jag vill inte veta vad artisten egentligen ville säga. Den här låten vill jag helt och hållet ha som soundtrack till min barndom och min familj.

Min bakgrund som musiker från Helsingborg och de konstellationer jag medverkat i (det vill säga BEN, Christian Kjellvander & Lazy Grace Frontier och Rusty Flores) var eller är alla nära sammanbundna med Neil Young. Med BEN, någonstans kring 1999, så tog vi också beslutet att göra en rätt så annorlunda tolkning av After the Goldrush och inkluderade låten på vår första platta.

Idag, snart tio år senare, så anser jag själv att den låten är det mest spännande spåret på den plattan. Detta har kanske mer att göra med låtens kvalitet än med vår tolkning. Det kan också ha att göra med min personliga relation till låten, men förmodligen handlar det om en kombination av dessa.

Det lustiga är att jag aldrig ägt en platta med Neil Young och jag har heller aldrig sett honom live.

Det kan ju tyckas märkligt att en kolumnist som ämnar skriva en sorts hyllningstext varken äger någon skiva med artisten eller upplevt honom live?

Nu är det så enkelt att jag i min ungdom, utan tillåtelse, spelade in alla min storebrors mycket omhuldade Neil Young-skivor på kassett och de här banden råplöjde jag sedan igenom under mina tonår. Kassetterna ligger nu varsamt förpackade i dubbla plastpåsar under min säng i min lilla studentlägenhet här uppe i huvudstaden. Där stannar de tills dess att jag får min kassettspelare tillbaka från reparatören som försvann för tre år sedan…

Jag har missat ett par av Neil Youngs senare plattor men de allra flesta har jag haft nöjet att lyssna på i min mp3spelare.

När det gäller att uppleva honom live så kan jag bara hänvisa till oturen och min tunna plånbok. Antingen har jag varit iväg och spelat själv eller så har sedlarna i min börs varit av alltför blygsam valör. Jag råkade se en dokumentär igår om och med den slovakiske filosofen Slavoj Zizek som, då han slutligen hittade sin sedan länge eftersökta favoritfilm i en dvd-shop, glatt utbrast:

”… Och titta! Priset går dessutom väl ihop med min anala karaktär!”

Jag är den förste att erkänna jag ibland också fungerar på det här sättet.

När man dryftar Neil Young och försöker ringa in vad det är som gör honom så unik i dagens och gårdagens musik så brukar det vara några saker som återkommer. I replokalen brukar man tala om ”Neil Young-kompet” när man eftersträvar samma typ av ”sväng” som i Out on a weekend eller Southern Man. Trummorna går långsamt men bestämt: Boom-Boom-tick… Boom-Boom-tick… Boom-Boom-tick…

Ingen artist och inget band kommer någonsin att kunna använda den här grundrytmen i sin låt utan att de flesta lyssnarna skulle anmärka: ”Det där känner jag igen…”. Kompet ”ägs” av Neil Young liksom kyckling med gröncurry och ris ”ägs” av det thailändska köket.

En annan sak är att vi faktiskt pratar om en man som släppt plattor sedan mitten av 60-talet, och lyckats återuppfinna sig själv. Gång på gång, på gång. Till skillnad från Bob Dylan så har det inte rört sig lika mycket om skiftningar i artistens lyrik men desto mer om skiftningar i det musikaliska uttrycket. Det är egentligen rätt så anmärkningsvärt att mannen å ena sidan starkt influerat hela altcountrysällskapet som blivit så populärt med bland annat Wilco och Ryan Adams i spetsen, och å andra sidan influerat tunga namn på väldigt annorlunda musikaliska fält, exempelvis Sonic Youth, the Pixies eller Guns N’ Roses och Nirvana.

Om man istället vill hitta likheter med Dylan så finns den där gemensamma egenskapen att ”bara lämna skorna kvar”. Strax innan kritiker och lyssnare förstått varthän de velat med sin musik så har man gett sig iväg på nästa upptäcktsfärd.

På senare år har båda dessa herrar lugnat sig lite men man lurar sig själv om man tror att någon av dem idag inbjuder till kravlös lyssning.

Så här kan man hålla på i det oändliga. Att försöka peka på faktorerna som gör att Neil Young är så ”tung” som han är. För egen del så nöjer jag mig med att konstatera att jag njuter exakt lika mycket av hans musik nu som jag gjorde när jag var 13 år gammal. Jag respekterar honom minst lika mycket nu som jag gjorde när jag var 25 år gammal. Och jag önskar ännu mer nu, vid 37 års ålder, än vad jag någonsin gjort att jag får se honom live. ”We've been through some things together. With trunks of memories still to come…” (Long May You Run, 1976)

Daniel Frank

Musiker            

Journalistikstuderande

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kortfilm i fokus på Pixel Nöje. Kortfilmerna står i fokus på lördag. Filmmakarna ska tävla om priset att få representera Skåne på Novemberfestivalen i Trollhättan. Men arrangörerna vill göra folk uppmärksamma på att det också blir en del intressa...

  Transportsektorn spår dystra tider   Arbetsgivarna inom transportsektorn flaggar nu för en ordentlig nedgång i sysselsättning under årets andra kvartal. Enligt Transportgruppens pressmeddelande handlar det om en minskning på 28 procent. De...

Hellre ett välbetalt jobb än en begravningskista Lettlands ekonomiska och politiska tillstånd är kritiskt. Landets bönder marscherade den tredje februari 2009 mot ministerhuset i huvudstaden Riga. Daniel Frank var me...

Att aldrig kompromissa   ”Do it yourself” är mantrat som Fredrik Holmgren bär med sig från sin tid som punkare. Som ensam ansvarig för det svenska skivbolaget Startracks aktiveras ofta hans rebelliska förflutna. Etablissemanget, pu...

Inget är så avväpnande Ensamhet. I det senaste numret av tidningen Studentliv kan man läsa om studenter som lider av social isolering. I Folkhälsoinstitutets undersökningar så framgår det med all önskvärd tydlighet att ensamheten är närvara...