Inget är så avväpnande

Ensamhet.

I det senaste numret av tidningen Studentliv kan man läsa om studenter som lider av social isolering. I Folkhälsoinstitutets undersökningar så framgår det med all önskvärd tydlighet att ensamheten är närvarande i de flesta delarna av vårt samhälle.

Vad är det vi missar eller förbiser?

Jag själv är inte någon vidöppen person som lätt fäktar bort hämmande demoner. När jag för mer än ett år sedan lämnade mitt Helsingborg för att tillgodogöra mig min efterlängtade journalistutbildning i Stockholm så hamnade jag också i ett socialt vakuum, där jag hellre sade för lite än för mycket. Det finns stora problem med social isolering som bara kan lösas genom strukturella samhällsförändringar. Men det finns också tillfällen där vi som individer har möjlighet att minska klyftorna mellan varandra. Det vi ofta missar eller förbiser är chansen att säga som det är. Inget är så avväpnande som en människa som vågar visa sina brister och skavanker.

Låt mig förtydliga med ett exempel ur min vardag:

      Jag åkte för cirka ett år sedan med pendeltåget på väg till Södertörns högskola för att fortsätta arbetet med en hemsida jag gjorde tillsammans med tre nyblivna studiekamrater.

Jag satt slött försjunken mot fönstret, med solen i ansiktet och min mp3spelare i handen. Jag hade glömt att jag var rysligt förkyld. Så bra fick musiken mig att må.

Så stannar tåget vid Stockholm södra station. Jag väcks från mitt slummer och i ögonvrån ser jag mina kamrater stiga på och gå längre bak i tåget.

Mitt sköna tillstånd dunstar bort och jag blir med ens irriterad. Måste jag? Är jag oförskämd om jag sitter kvar här? Borde jag visa mer entusiasm?

Jag valde att stanna på min plats, sjunka ner i mitt säte och lyssna färdigt.

Efter tio minuter var musiken slut och ett skönt, hypnotiskt tillstånd dröjde sig kvar i mig.

Jag reste mig, traskade bakåt i tåget och fann mina kamrater femton meter bort.

      – Jaså titta vem som kommer?! Var har du suttit?

      – Femton meter längre fram, svarade jag.

      – Jaha... Men såg du oss inte när vi steg på?

Skulle jag ljuga en vit lögn och säga att jag inte visste att de fanns på tåget, eller bara säga som det var? Valet gled lätt och okomplicerat ur mig:

      – Jo, men jag var så uppslukad av en platta jag lyssnade på så jag valde att sitta kvar och lyssna.

      – Ahh... Ett bra val! Vilken platta var det?

      – Plant & Krauss "Raising sand".

      – Gott. Då ska jag kolla upp den. Slå dig ner!

Se där.

Hela scenariot kan tyckas trivialt men klyftan mellan en vit lögn och att säga som det är kändes vid tillfället enorm. När jag väl bestämt mig så skjutsade sanningen mig över klyftan, och jag möttes av förståelse och empati. En grund blev lagd för ett fritt och ohämmat meningsutbyte i vår lilla grupp. Nu har grunden blivit ett hus av vänskap, inspiration och glädje.

Det är på plats med ett citat av Aasmund Brynildsen:

”Bara de ensamma kan mötas.”

Daniel Frank

Musiker            

Journalistikstuderande

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kortfilm i fokus på Pixel Nöje. Kortfilmerna står i fokus på lördag. Filmmakarna ska tävla om priset att få representera Skåne på Novemberfestivalen i Trollhättan. Men arrangörerna vill göra folk uppmärksamma på att det också blir en del intressa...

  Transportsektorn spår dystra tider   Arbetsgivarna inom transportsektorn flaggar nu för en ordentlig nedgång i sysselsättning under årets andra kvartal. Enligt Transportgruppens pressmeddelande handlar det om en minskning på 28 procent. De...

Hellre ett välbetalt jobb än en begravningskista Lettlands ekonomiska och politiska tillstånd är kritiskt. Landets bönder marscherade den tredje februari 2009 mot ministerhuset i huvudstaden Riga. Daniel Frank var me...

Att aldrig kompromissa   ”Do it yourself” är mantrat som Fredrik Holmgren bär med sig från sin tid som punkare. Som ensam ansvarig för det svenska skivbolaget Startracks aktiveras ofta hans rebelliska förflutna. Etablissemanget, pu...

Neil Young i backspegeln »I was lying in a burned out basement with the full moon in my eyes I was hoping for replacement When the sun burst thru the sky There was a band playing in my head and I felt like getting high« N...