Att aldrig kompromissa

”Do it yourself” är mantrat som Fredrik Holmgren bär med sig från sin tid som punkare. Som ensam ansvarig för det svenska skivbolaget Startracks aktiveras ofta hans rebelliska förflutna. Etablissemanget, punkens antites, tränger sig ständigt på. Men också en fyrtio år gammal punkare kompromissar.

Fredrik Holmgren står längst bort i en modernt inredd kontorsvåning i södra Stockholm och pratar i sin mobiltelefon. Klädd i blåjeans och en svart tröja med kapuschong rufsar han till sitt mörka hår och himlar med ögonen. Han försöker så behärskat och tystlåtet som möjligt vädra sin besvikelse. Något har inte gått rätt till och han är arg, men i och med att Fredrik hyr ett kontorsrum här hos Luger, ett bokningsbolag för artister, så får han snällt lägga band på sig själv.

      Fredrik känns lite grand som en främmande fågel här. Inför vårt möte har det sagts att hans bakgrund som punkare fortfarande gör sig påmind i hans personlighet. Den framträder när man umgås eller gör affärer med honom. Ett sorts otyglat rättspatos som kan piskas upp vid tuffa förhandlingar, som han dessutom sägs uppskatta. Men här, i Lugers fridfulla kontorsvåning, sitter Fredrik på dagarna och sköter sitt bolag Startracks.

       - Några av mina artister bokas av Luger så… Jag har aldrig varit någon bråkstake på det sättet, men punkattityden finns där. Jag säger vad jag tycker och jag hittar för det mesta en väg att nå dit jag vill utan ge avkall på den jag är.

       Fredrik Holmgrens ingång till musikbranschen är en sällsam historia i sig. Han växte upp i ett av Älvsjös lugna villaområden och det fanns egentligen ingenting som hade med musik att göra där ute, ingen i familjen var intresserad av musik.

       - Punkmusiken tog över mitt liv i sjuttonårsåldern. Jag vet fan inte hur det gick till men jag blev helt upptagen av den. Det fanns liksom ingenting annat några år efter det.

       Något år senare startade Fredrik ett punkfanzine, allt enligt ”Do it yourself”- mantrat . Tidningen blev kortvarig men musiken bet sig kvar.

Med ett leende på läpparna och en lite frånvarande, nostalgisk blick beskriver han hur han gick tillväga när han en tid senare gav ut sin första platta. Med ett skånskt punkband som slutade spela för många år sedan.

       - Jo, men det är klart man blir nostalgisk. Det gick dessutom jävligt bra, kan jag tillägga. Inte ekonomiskt, men det sket jag i, utan upplagemässigt. Du vet, i punkbranschen på den tiden så bytte man lådor av upplagor med andra punknästen i Sverige och i Europa. På det sättet spred man musiken.

       Idag har Fredrik Holmgren till största del lämnat punkmusiken bakom sig. Det handlar istället om melankolisk rockmusik. De mest namnkunniga artisterna Fredrik förfogar över är Christian Kjellvander, Kristoffer Åström och Tiger Lou. Ett par av dessa har tagit sig in på de stora listorna. Christian Kjellvander, som spelar en slags lågmäld singer/songwriter musik, är hans bäst säljande artist med sammanlagt ca 55 000 sålda skivor.

Punken, menar Fredrik, är istället en del av honom och hans förhållningssätt gentemot branschen. Att inte lägga sig på rygg för någon. Att aldrig kompromissa när det gäller hans artisters konstnärliga frihet.

       Ett av punkens främsta kännetecken var ambitionen att revoltera mot etablissemanget.

De senaste åren har Fredrik Holmgren i viss mån samarbetat med Bonniers, det svenska medieimperiet som är en koloss inom media men också på kulturområdet. Ett samarbete som han inser att det inte riktigt rimmar med hans bakgrund:

       - Nä jag vet, det ju är sant… (lång paus)

       - Det är väl helt enkelt så att man blir äldre och vill hitta andra vägar än att sitta på samma ställe och dunka huvudet i väggen. Branschen sätter en på moraliska och etiska prov. Så är det… Det är svårt att komma vidare om man är helt kompromisslös, nästan omöjligt. Men samtidigt ska jag poängtera att Bonniers endast sköter min distribution. De skulle aldrig få en chans att påverka vad jag gör eller vad mina artister gör. Men visst… vi samarbetar.

       Fredrik Holmgren blir tyst och lutar sig bakåt i sin röda fåtölj. Blicken fastnar på väggen medan han samlar kraft och tanke för att fortsätta sitt resonemang. Han hittar tråden igen och berättar att framtiden får utvisa vad de stora kolossernas påverkan på skivbranschen i Sverige kommer att innebära, men han tänker inte resignera till någon uppgivenhet:

       - Visst fan kan man bli bitter ibland men för en tid sedan så tackade jag nej till ett samarbete om utlandslansering med Universal. De köpte upp ett bolag som jag hade ett bra samarbete med. Det ska vara på jävligt starka grunder som jag tackar ja till ett sånt monster… Utlandslanseringen har jag skött själv förr och jag gör det gärna själv igen.

Inget är så avväpnande

Ensamhet.

I det senaste numret av tidningen Studentliv kan man läsa om studenter som lider av social isolering. I Folkhälsoinstitutets undersökningar så framgår det med all önskvärd tydlighet att ensamheten är närvarande i de flesta delarna av vårt samhälle.

Vad är det vi missar eller förbiser?

Jag själv är inte någon vidöppen person som lätt fäktar bort hämmande demoner. När jag för mer än ett år sedan lämnade mitt Helsingborg för att tillgodogöra mig min efterlängtade journalistutbildning i Stockholm så hamnade jag också i ett socialt vakuum, där jag hellre sade för lite än för mycket. Det finns stora problem med social isolering som bara kan lösas genom strukturella samhällsförändringar. Men det finns också tillfällen där vi som individer har möjlighet att minska klyftorna mellan varandra. Det vi ofta missar eller förbiser är chansen att säga som det är. Inget är så avväpnande som en människa som vågar visa sina brister och skavanker.

Låt mig förtydliga med ett exempel ur min vardag:

      Jag åkte för cirka ett år sedan med pendeltåget på väg till Södertörns högskola för att fortsätta arbetet med en hemsida jag gjorde tillsammans med tre nyblivna studiekamrater.

Jag satt slött försjunken mot fönstret, med solen i ansiktet och min mp3spelare i handen. Jag hade glömt att jag var rysligt förkyld. Så bra fick musiken mig att må.

Så stannar tåget vid Stockholm södra station. Jag väcks från mitt slummer och i ögonvrån ser jag mina kamrater stiga på och gå längre bak i tåget.

Mitt sköna tillstånd dunstar bort och jag blir med ens irriterad. Måste jag? Är jag oförskämd om jag sitter kvar här? Borde jag visa mer entusiasm?

Jag valde att stanna på min plats, sjunka ner i mitt säte och lyssna färdigt.

Efter tio minuter var musiken slut och ett skönt, hypnotiskt tillstånd dröjde sig kvar i mig.

Jag reste mig, traskade bakåt i tåget och fann mina kamrater femton meter bort.

      – Jaså titta vem som kommer?! Var har du suttit?

      – Femton meter längre fram, svarade jag.

      – Jaha... Men såg du oss inte när vi steg på?

Skulle jag ljuga en vit lögn och säga att jag inte visste att de fanns på tåget, eller bara säga som det var? Valet gled lätt och okomplicerat ur mig:

      – Jo, men jag var så uppslukad av en platta jag lyssnade på så jag valde att sitta kvar och lyssna.

      – Ahh... Ett bra val! Vilken platta var det?

      – Plant & Krauss "Raising sand".

      – Gott. Då ska jag kolla upp den. Slå dig ner!

Se där.

Hela scenariot kan tyckas trivialt men klyftan mellan en vit lögn och att säga som det är kändes vid tillfället enorm. När jag väl bestämt mig så skjutsade sanningen mig över klyftan, och jag möttes av förståelse och empati. En grund blev lagd för ett fritt och ohämmat meningsutbyte i vår lilla grupp. Nu har grunden blivit ett hus av vänskap, inspiration och glädje.

Det är på plats med ett citat av Aasmund Brynildsen:

”Bara de ensamma kan mötas.”

Daniel Frank

Musiker            

Journalistikstuderande